Foto: Aleksander Nordahl, ettpust.com
Det finns mycket att lära sig om var man letar efter de olika fiskarna, men gemensamt för all undervattensjakt är att man ska komma så nära som möjligt för ett bra skott som säkrar fångsten och för att undvika felskjutning.
För att komma nära fisken är det viktigt att uppträda tyst och lugnt. Man är tyst om man inte plaskar med simfenorna vid vattenytan eller slår dem mot varandra på vägen ner. Man är också tyst genom att undvika luftbubblor från snorkel och mask under hela dyket. För att dyka ljudlöst måste man vara medveten om detta och öva på att undvika att släppa ut luft. När det gäller bottenfiskar som havskatt, marulk och flundror är detta inte lika viktigt. De ligger nämligen lugnt på bottnen, och det krävs mycket för att skrämma bort dem. Det är också anledningen till att de flesta apparatdykare bara lyckas fånga bottenfisk.
För att undvika att fisken blir rädd för dig är det viktigt att göra alla rörelser så lugnt som möjligt. Det sparar också energi för dig, så att du får mer tid under dyket. Det gäller rörelsen med handen som du tryckutjämnar öronen med, fötternas rörelser och huvudet när du sveper med blicken runt i vattnet. Plötsliga rörelser skapar också tryckförändringar i vattnet, något som fiskens sidolinjeorgan lätt uppfattar.
Uppsökande jakt
Uppsökande jakt är en aktiv jaktform där du både söker upp och går tätt inpå fisken som ska harpuneras, innan den hinner simma iväg. Vid denna jaktform är det vanligt att täcka ett större område, stanna kort tid på varje plats och hela tiden förflytta sig till nya platser. Om man letar efter marulk och havskatt är detta den jaktform som passar bäst. Du måste helt enkelt dyka aktivt och kontrollera så stor bottenyta som möjligt. När du har blivit väl bekant med ett område kommer du så småningom att upptäcka var de bästa platserna finns. I strömrika områden kan man dyka ner och låta sig föras iväg med strömmen eller använda bakvatten för att komma i en bra position där fisken står.
Väntjakt
Detta är en jaktmetod som innebär att du dyker ner i ett område där du tror att det finns möjlighet att möta stora fritt simmande (pelagiska) fiskar. Du lägger dig på en sten eller klippa eller i tången, ligger stilla och hoppas att bytet kommer nära dig. Om fisken ser dig och du är lugn händer det inte sällan att den blir nyfiken och kommer närmare för att undersöka saken. Vid denna jaktform kan man också locka till sig fisken genom att släppa ut ett doftspår från levern på en nyskjuten fisk, skapa ljud nere i strupen eller vifta lite med hullingen på pilspetsen. Detta är kanske den mest fascinerande jaktformen, men den kräver att du har tillräcklig dyktid och förmåga att vara tålmodig. Att harpunen är kopplad till fångstlinan via bojen är viktigt, så att du kan gå direkt upp till ytan utan att behöva dra med dig en stor fisk på vägen.
Harpunering
De olika harpunerna har olika precision, kraft och räckvidd. Det är viktigt att lära känna den nyinköpta harpunen i förväg innan man börjar jaga fisk. Genom att sikta på tomma skal på snäckskalsbotten eller hänga upp tomma mjölkkartonger, ballonger och liknande från en sten på bottnen lär man känna harpunen och vänjer sig vid dess räckvidd och precision. Du ska inte öva på fiskarna. Vänta alltså med jakten tills du har blivit en god skytt.
I de flesta situationer är det bäst att harpunera fisken uppifrån och ner. Man siktar mot hjärnan och nackregionen för att eftersträva ett dödande skott och i alla fall ett skott som ger bra fäste. Fiskens hjärna finns i den bakre delen av huvudet. Man kan föreställa sig en liksidig triangel där ögonen utgör två av punkterna och hjärnan den tredje (se bilden). Detta gäller naturligtvis inte alla fiskarter. På flundror sitter hjärnan alldeles i kanten av huvudet, och på havskatt och havsål sitter hjärnan ganska långt bak mot nacken.
På stor fisk på kort avstånd bör vi sikta på ett skott direkt i hjärnan. På lite längre avstånd och på mindre fisk strävar vi efter ett skott som ger bra fäste i fisken, det vill säga i fiskens köttiga delar.
Om vi möter fisken från sidan är det viktigt att sikta tillräckligt högt för att undvika bukskott, som lätt kan leda till att fisken sliter sig loss från pilen och simmar skadad därifrån. Harpunering rakt framifrån kan ge bra träffar, medan harpunering rakt bakifrån (flyende fisk) kan leda till felskjutning och därför bör undvikas. Man måste försöka komma så nära fisken som möjligt, och om man är osäker på om avståndet är för långt i förhållande till harpunens räckvidd och precision bör man inte harpunera.
Det är sällan man får möjlighet att harpunera fisk underifrån. Detta kan ändå inträffa i situationer där undervattensjägaren kommer upp på en helt annan plats än där han dök ner. Det kräver också att undervattensjägaren kommer nära fisken innan den anar oråd. Om man inte drar in den expanderande luften i masken medan man simmar uppåt kommer även de minsta luftbubblorna att avslöja dig, och fisken simmar bort. De flesta pelagiska fiskar är mest vana vid angrepp underifrån, vilket man snabbt kommer att märka. Sådana situationer, där man stöter på stora fiskar på väg upp, leder till att man harpunerar genom buken, men att pilen ändå fortsätter genom den köttiga nack- och ryggregionen. I vissa sådana situationer kan det därför vara helt försvarbart att låta pilen gå, så länge den har tillräcklig genomslagskraft.
Skottpositioner med låg och hög träffprocent. Undvik skott med en träffprocent på 20 % eller lägre. Bilden uppe till höger visar träffområdet där fisken dör omedelbart. På hälleflundra anges en acceptabel (ljusblå) och en bra (mörkblå) träffpunkt.
Hälleflundra
På många platser ute i världen har man erfarenhet av att harpunera tonfisk och andra stora fiskar. Erfarenheten går bland annat ut på att använda tillräckligt kraftig utrustning när man vill ge sig på de största fiskarna.
Hälleflundra bör harpuneras bakifrån och snett in i nacken (se bilden på motsatt sida), så att pilen inte sliter sig loss om fisken inte är paralyserad och simmar iväg. Träffpunkten bör vara i nacke eller hjärna, med en kraftig harpun, stark pil, tjock lina och så vidare, samt stora hullingar. Hela harpunriggen måste vara genomtänkt, solid och stark. Om man inte är utrustad för hälleflundrajakt ska man undvika att skjuta in pilen i fisken. Det kan leda till felskjutning.
Det är uteslutet att försöka simma ikapp en riktigt stor hälleflundra direkt. Därför är det viktigt att utrusta sig på ett förnuftigt sätt. Harpunen måste vara direkt kopplad till fångstbojen. Alternativt kan fångstlinan kopplas till en dykarkajak eller dykflotte. När fisken harpunerats kommer den därför att kämpa mot bojarna och inte mot dig. Bojen kommer att ha tillräcklig bärkraft för att tvinga upp hälleflundran igen efter en tid.
Du bör så snart som möjligt simma ner till hälleflundran och avliva den, eventuellt dessutom harpunera den på nytt med en annan harpun för att säkra fångsten.
När man jagar hälleflundra är det viktigt att harpunen, med alla detaljer som lintjocklek, pilens tjocklek, kraftiga stora floppers på pilen och ryckdämpare, är tillräckligt stark för att kunna bärga en stor hälleflundra. Fångstbojen måste vara av god kvalitet och ha robusta fästpunkter. Alternativt kan linan löpa genom de tre främsta ringarna på bojen. Hela riggen måste vara genomtänkt och tillräckligt stark för att man ska kunna bärga fångsten om man anser sig ha tillräckligt ansvar för att skjuta mot fisken.
Dessutom bör man ha en reservharpun och gärna en följebåt.
Jaktplatserna
Generellt kan man säga att bra fiskeplatser också är bra platser för undervattensjakt. Det är ofta strömrika områden där stim av sej (småsej), sill och lyrtorsk periodvis står tätt. Här jagar ofta stor lyrtorsk, torsk och delvis hälleflundra. Sådana strömrika platser hittar vi ofta i sund, smala fjordmynningar och vid uddar som skjuter ut.
Vid strömdykning är undervattensjägaren betydligt säkrare än apparatdykare. Undervattensjägaren kan lättare simma mot delvis kraftiga strömmar och simma rakt upp så snart han vill i situationer där strömmen går utåt. Det tar inte lång tid innan man förstår och lär känna strömmönstret där man dyker och kan samarbeta med bakvatten nära land, bakom holmar och uddar, där strömmen går åt motsatt håll. Genom att dyka upprepade gånger på samma platser blir man så småningom väl förtrogen med undervattenstopografin, man vet hur strömmen går i förhållande till ebb och flod och var fisken står.
När man dyker i tidvattenströmmar bör man planera detta utifrån tidvattentabellen. Det är cirka sex timmar mellan flod och ebb, och i de flesta sund är strömmen svagast, med gynnsamma dykförhållanden, tiden kring flod och ebb när strömmen vänder. I våra kraftigaste tidvattenströmmar, som finns i Nordnorge (till exempel Saltstraumen) på grund av den stora skillnaden mellan ebb och flod, måste man vara mycket försiktig och planera väl. Detta är endast för erfarna undervattensjägare, eftersom det är direkt farligt om man befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt.
Bottenfisken hittar man i regel utspridd över sten- och sandbottnar, och därför gör vi ingen illustration av detta. Här är det ofta slumpartat var man stöter på fisken. Men bottenfiskar föredrar också något strömrikare platser. Det är viktigt att känna sig trygg i havet, vilket i sin tur ger en verkligt säker dykning. Som nybörjare bör man närma sig strömdykning gradvis och helst dyka tillsammans med erfarna undervattensjägare den första tiden.
Som undervattensjägare behöver man ha ett visst långsiktigt tålamod. Vi kan inte förvänta oss att få fisk varje gång vi är i havet. Sikten kan vara dålig, och det kan vara tråkigt att byta om utomhus under alla årstider och väderförhållanden. Många utlänningar är imponerade av att vi ägnar oss åt denna hobby här uppe i «ishavet». Å andra sidan är vi nog inte helt medvetna om hur lyckligt lottade vi är som bor längs en kuststräcka med så goda förhållanden för undervattensjakt.
Man kan antingen dyka från land eller från en uppankrad båt. Om man dyker från båt är det viktigt att vara van vid båtar och märka båten med dykflagga. Dessutom bör det finnas en person ombord som håller uppsikt ifall ankaret lossnar. Om det är mycket ström eller vind kan båten driva snabbare än du hinner simma, och om det är långt till land kan farliga situationer uppstå.
Många använder havskajaker för att ta sig ut till holmar och skär, vilket är en utmärkt kombination eftersom man då får plats med både utrustning och fångst i kajaken. Att paddla i våtdräkt gör dig som paddlare däremot inte säkrare när det gäller problemen med flytförmåga och nedkylning.
Allt fler skaffar självlänsande jakt-, fiske- och dykarkajaker, som framför allt lämpar sig utmärkt för undervattensjakt. Det är extra stabila sit-on-top-kajaker där man enkelt kan dyka direkt från kajaken och ta sig upp i den igen med liten risk för att välta. Vi kan förvänta oss att fler upptäcker dessa kajaker framöver. Vi får inte glömma att undervattensjakt fortfarande bara är i sin linda här i landet.
