På Frivannsliv.no:s blogg kan du läsa om turer och upplevelser inom fridykning. Vi kallar det flaskpost. Vi tar gärna emot bidrag från våra läsare. Skicka din upplevelse med bilder och text till post@frivannsliv.no, så kontaktar vi dig.
Av: Magnus Sandven, Foto: Hans-Martin Martinussen och Iben Jeppesen
– "Tja, är du sugen på en fridykningsutflykt till en yngelanläggning vid Volda en helg?" plingar det in på min telefon en kall kväll i början av februari. Det var Severin Skattum som hade skickat meddelandet. En taggad typ som blivit fullständigt fast i fridykning det senaste året. Med sol och 20 minusgrader i stora delar av Norge kände jag att det var föga lockande att plaska runt i ett kallt hav med snö omkring mig och isflak i vattnet. Och yngelanläggning, vad sjutton är det?
Severin hade fått nys om ett nytt fenomen genom bekanta, Youtube och podcasten "Saltvann". Rördökning vid en yngelanläggning strax utanför Volda. – "Jag lovar massor av fisk, massor av bjässar och bra stämning! Du behöver bara ta dig ner till lugna 15–20 meter för att möta dem. Det kan också hända att vi är lite sent ute säsongsmässigt, men jag tror stenhårt på det!"
Det skulle tydligen finnas några anläggningar där ute som spottade ut det överblivna fodret i havet. Det här restfodret resulterar i ett matkalas utan like för den lokala sejen. Och stortorsken gillar gärna en sej eller tio, så under de kallaste vintermånaderna händer det att den smyger upp till de här rören och sejsvärmarna för att göda upp sig. Man måste bara ta sig tillräckligt djupt ner, med lugn och elegans, för att sedan lokalisera, sikta på och träffa de bestar som skulle ligga där på lur. Efter en lång vinter och många skidutflykter, men väldigt få turer i havet de senaste månaderna, verkade hoppet om att fylla frysen med filéer och annat gott tämligen tunt. Med tanke på dykformen verkade det mer sannolikt att jag skulle bli kvar på 20 meters djup och sluta som sejen, i gapet på en stortorsk eller marulk som låg där och väntade.
Rördökning vid en yngelanläggning. Resterna från verksamheten spottas ut i fjorden och blir till ett matkalas för den sej som står och väntar. I teorin ska det då komma stor torsk och äta sejen, som ännu större tokar hoppades få tag på.
Jag var inte helt såld på upplägget, men när folk är så taggade som Severin var nu brukar det ändå bli roliga upplevelser av det. Innan jag knappt hann tänka efter hade både övernattning och ett dykargäng ordnats. Förutom jag hade även Iben Jeppesen och Hans-Martin Martinussen lurats med på upplägget. Bortsett från att alla i större eller mindre utsträckning kände Severin hade vi andra aldrig träffats.
På fredagskvällen blev Sogndalsbilen, med Severin och mig, proppfull med fridykningsutrustning, bly, harpuner och en kombination av skyhöga förhoppningar och medelmåttig pessimism. Severin har under sin förhållandevis korta fridykningskarriär mestadels dykt i Sognefjorden, och då under höst och vinter. Fridykning i Sognefjorden kan bjuda på häftiga upplevelser och fina minnen, men något mecka för undervattensjakt är det inte. Nu hade drömmen om stortorsken tänts med full kraft. För egen del uppskattar jag undervattensjakt mycket, men förväntningarna inför resan var inställda på att allt större än en tångul skulle ha varit en mycket positiv överraskning.
En organisatör i världsklass och tre virrpannor
När vi sent på kvällen anlände till helgens bas i Lauvstad dröjde det inte länge innan vi hade utsett resans hövding och överman. Hans-Martin är en veteran att räkna med inom fridykningsvärlden, med många helgresor på undervattensexpeditioner i bagaget. Det kom väl till pass för oss andra oorganiserade och virriga ynglingar. Hans-Martin hade ordnat en fantastisk fiskestuga och fixat det mesta kring boende, mat och dykplatser för resten av helgen, långt innan vi andra nådde fram. Här var det bara att hoppa i säng och drömma om storfångst och torskmiddag så fort vi kom fram.
Hans-Martin hade ordnat det mesta, så förutsättningarna för en ypperlig helg var mycket goda.
Vi var snabbt överens om att vi skulle njuta av resan, så vi hade ingen större brådska. Lördagen började föredömligt med att Hans-Martin serverade en fantastisk söndagsfrukost, med det obligatoriska skitsnacket runt bordet. När måltiden var uppäten fick vi klarlagt lite om erfarenhet, form, förväntningar och säkerhetsrutiner. Trots mycket begränsad bekantskap inom gruppen före resan flöt samtalet lätt, och vi stämde in på samma våglängd när det gällde dyk- och säkerhetsrutiner samt målen för dyken.
Hövding Hans-Martin har koll på det mesta. Även på dykning.
Vår gode ”lokalkännare” Hans-Martin lugnade oss med att det på vissa ställen skulle vara möjligt att ta sig ner till torsk, och därmed även fisk, redan på åtta meters djup. Tyvärr var det troligen lite sent på året för de bästa chanserna att få stor torsk. Severin tolkade detta som att det nu skulle bli jaktbonanza och började förbereda sig på hur han skulle skjuta och dra upp det ena monstret efter det andra. Kanske skulle det löna sig att ha en harpun i varje hand, ifall det skulle finnas flera torskar där samtidigt? Marulken på trettio kilo kunde man kanske helt enkelt försöka lyfta i käkarna, så den skulle nog följa med upp den också.
Iben och jag hade lite mer måttliga förhoppningar på jakten, medan Hans-Martin gärna ville ta en del bilder. Vädret hade åtminstone vänt helt jämfört med den stränga kylan ett par veckor tidigare, och nu kändes det mer som vår i luften, med plusgrader och glimtar av sol. Det verkade lovande för resten av dagen, oavsett hur fiskelyckan skulle bli.
En sjönellik i all sin prakt.
Vi delade upp oss i två grupper, där Iben och jag var i den ena, medan Hans-Martin och Severin var i den andra. Planen var att dyka på varsin plats, sedan äta lunch tillsammans och därefter byta dykplatser. Dräkterna och utrustningen togs för det mesta på och gjordes i ordning inne i värmen i rorbuan, innan vi drog iväg mot dykplatserna.
Lerbotten, nagelbitande kyla och kanonsikt i Syvdefjorden
De skiftande årstiderna vi har i detta fantastiska land ger friluftslivet varierade, spännande och unika dimensioner. Med fridykning på vintern får man ofta dras med de lite tråkigare sakerna, som att det gärna är betydligt mindre fisk och stundtals mycket mindre värme. I gengäld kan man få en vansinnigt bra sikt, vilket kan göra naturupplevelsen betydligt starkare. Under havsytan i Syvdefjorden var det ungefär detta som väntade oss. Kanonbra sikt, men i övrigt ganska skralt med levande varelser. Trots lite liv kan det vara en mäktig upplevelse bara att simma runt och glo i sådana områden. Det som då ofta händer är att de saker man faktiskt ser blir mycket häftigare än de skulle ha varit om de hade förekommit i hundratal.
En sjöros var ute och viftade med armarna.
Ett dyk ner längs ett av rören som vi letade efter. Det här röret hade lite småliv på sig, men det var ont om bleka, torsk och marulk.
När vi så småningom hade lokaliserat rören som vi skulle dyka vid började vi ihärdigt leta efter blekorna. Det verkade vara lite dåligt med fart i röret vi hade hittat, och blekan verkade inte heller särskilt hungrig. En mindre lyr som simmade för sig själv var allt vi såg av pelagisk fisk den här gången. Däremot gömde sig flera rödspättor här och var på sand- och lerbottnen, och ett fint exemplar fick följa med upp på land. Vi höll igång i knappt en timme innan händerna började signalera att det var dags för ägaren till de här labbarna att antingen investera i ett något tjockare par vinterhandskar eller få upp arslet ur isvattnet och donera lite färskt blod till fingrarna. Den här gången fick det räcka med det sistnämnda.
Kyla kan vara en utmaning på vintern, men det gick för det mesta bra. Här upplevs återkommande temperatur i fingrarna, som emellanåt kan vara känslosam.
Efter lite ivrigt viftande med armarna fick vi tillbaka lite blod i fingrarna, så att finmotoriken räckte till för att öppna lite småsnacks. Sedan joggade vi upp till en genomsnittlig kroppstemperatur igen, innan vi spänt tog emot Severin och Hans-Martin vid lunchbordet. Undrar vad de hade sett, upplevt och fångat under sina dyk?
Liv och rör
När man dyker är det inte alltid så lätt att prata och kommunicera särskilt mycket, samtidigt som man kan uppleva mycket häftigt. Då har man gärna väldigt mycket att prata om och dela med sig av efteråt. Så var åtminstone fallet när våra två andra reskamrater rullade upp på parkeringsplatsen. Severin hoppade ut, full av glädje och iver. Röret de hade dykt vid hade varit i full drift, och sej stod tätt där nedanför och slukade allt den kunde komma över. Det som vid första ögonkastet kunde verka som ett svart hål och stort mörker visade sig vara sej i hundra, om inte tusental. Trots djupa dyk och hedervärda insatser syntes den stora fisken tyvärr inte heller till på den här platsen.
Eller småsej, om du så vill. Inte särskilt stor, men den verkade trivas bra på matrester från anläggningarna på land.
Men en undervattensjägare från Sogndal behöver inte heller ett nytt norskt rekord för att vara nöjd med en fångst. Om man över huvud taget ser något som helst som kan likna föda under havsytan är man sällan svår att övertala, så länge man håller sig inom lagar och regler. Lite egenfångad läcker mat på middagstallriken i studentrummet kan göra gott både för magen, plånboken och äran. Det gick alltså inte att återvända helt tomhänt, och Severin fick därför med sig två fina sejar hem.
Duglig middagsmat
Efter att de hade genomsökt både högt och lågt i tångbältet och trålat det närliggande området efter marulk och havskatt utan nämnvärd framgång började de återfärden. Under ett av dyken längs sandbottnen får Severin syn på något han länge har fantiserat om. En delikatess utan like, serverad åt kungar och adelsmän på de finaste platserna. Det var en läcker kammussla som låg där och lurade nere på bottnen, men efter att Severin fått syn på den låg den inte kvar särskilt länge.
Glädjen var stor efter att Severin hittat sin första kammussla
Kammusslan fick följa med till lunchplatsen, där vi fyra dykare åt som kungar. Musselmuskeln delades broderligt i fyra ojämna delar och åts på japanskt vis. Det smakade utsökt, och med lite cola och choklad som tillbehör var vi redo för en ny runda i havet. Vi bytte dykplatser och hoppades att lyckan nu skulle stå oss bi.
Urban fridykning i Rovdefjorden
Industriell fridykning
Det finns många olika saker att glädjas åt med fridykning, och det behöver verkligen inte vara lyckad undervattensjakt för att vara roligt. Även om jag uppskattar växter, djur och fisk väldigt mycket, behöver det faktiskt inte finnas särskilt mycket av det heller för att det ska vara häftigt. Jag tror att utforskandet och upplevelsen av en helt ny värld är något av det jag tycker är allra coolast med fridykning. Och här vid de här rören i Rovdefjorden kändes det lite som att vara på en sorts urban upptäcktsfärd i ett postapokalyptiskt industrilandskap.
Seien kan skymtas under dammolnet. Någon undernäring lider de knappast av.
Vid rörens mynning spys resterna från anläggningarna ut på tio meters djup. Resultatet blev ett matkalas utan like för seien, och sannolikt även för torsk, havskatt, marulk och flera andra. Stora rökliknande moln slingrade sig ut ur rören och bredde ut sig över området. Det hela var en fascinerande och stilig syn, men hade också en liten bismak.
Särskilt aptitligt var det inte att simma runt i de här resterna. Småbitar och damm låg stundtals över ett större område runt rören och fyllde vattenmassorna. Att råka svälja något av det här vattnet var inte heller aktuellt. När vi kom bort från området spottade vi och sköljde noggrant ur munnen. Vi tog tacksamt emot iskallt och färskt smältvatten från en älv som vi var tvungna att korsa, för att få rena oss lite.
Enligt ett par lokala bybor som vi träffade på land var inte alla lika nöjda med den här anläggningsverksamheten, och det pågick tydligen en viss debatt i byn om saken. Om det är rätt eller fel har undertecknad inte tillräckligt med information eller intelligens för att ha någon större åsikt om, annat än att det var en fascinerande upplevelse att dyka där.
Severin på väg upp genom mörkret och molnen
Inte heller under den här andra omgången med fridykning syntes någon storfångst till. Severin och Hans-Martin fick visst syn på några luriga typer långt borta, men de var för skygga och för långt bort för att det skulle finnas något hopp om att få med dem upp. Iben och jag fick uppleva sej som stod tätt intill varandra precis under röret, men vi var inte alls lika hungriga som Severin. Det kändes också lite märkligt att skjuta den här småsejen, som stod där och åt rester från industrin. Den här gången nöjde vi oss med att fånga dem på kamera och näthinnan.
Efter avslutad dykning bar det tillbaka till rorbua, där de ivrigaste jägarna fileade dagens fångst medan Hans-Martin tog kommandot i köket. En underbar klassisk norsk taco, med lite extra godsaker till, satte tonen för kvällens skitsnack och underhållning med Melodi Grand Prix.
Söndagstur och färgspel
Den här gruppen kan knappast kallas för några morgonpigga typer. Efter en lugn och behaglig frukost var det dags att ta sig tillbaka ner i vattnet. Den här gången åkte vi tillsammans i en samlad grupp för att ge Syvdefjorden ett nytt försök.
Vackra omgivningar och fint ljus skapade goda förutsättningar för dykning
Solen började lätta på slöjorna och glimrade fram mellan moln och bergstoppar. Med god sikt i vattnet och ett muntert gäng låg förhållandena till rätta för vackra färgspel och god stämning. Ett par harpuner togs i ärkeoptimistisk stil också med på detta dyk, men fokus bland gänget låg mer på mys och skoj, och på att få ta några coola bilder och videor.
Sol, moln, berg, vatten och isbitar som tidvis drev förbi och gav oss några överraskande smällar både i huvudet och på fötterna.
Vackert ljus och en svävande dykare i bakgrunden
Harpunen fick vila och ersattes av kameran. Det finns mycket fint man också kan fånga med en kamera. Severin är på väg ner på djupet efter marulk, med rödspättor i bakgrunden.
Iben försöker locka fram havsanemonen, men den här var visst lite för blyg.
När solen lyste upp vattnet och värmde våra ryggar blev temperaturen också betydligt mer överkomlig under detta dyk. Med lite mer aktivitet och en liten rast på några soluppvärmda stenar klockade vi in turens och vinterns längsta dyk. I drygt en och en halv timme plaskade vi runt och njöt av sikten, friheten och omgivningarna. Severin fick också tag på ett par bestar till rödspättor. Det var med nöd och näppe som vågen som hade tagits med, och som bara gick upp till 200 kg, höll. Till slut fick vi några bra avläsningar.
Optimismen var stor under planeringen, och med lite god vilja kom den stora vågen väl till nytta. Den officiella vågen på Rödspetten visar här ungefär 30 kg. Troligen lite mer.
Tillbaka vid rorbua närmade det sig hemfärd, men eftersom vi trots allt bodde i en rorbu, där vi ungefär kunde hoppa i havet från sovrumsfönstret, var det svårt att lämna utan att också ha tagit ett litet dyk där. I stället för att gå in och ta en varm dusch valde den yngre generationen att kasta sig i havet en sista gång under helgen. Det var en liten mental process att göra sig redo för ännu ett dyk, men när man står vid vattenbrynet och är redo att sätta igång ångrar man sig sällan. Vi hoppade i och fick en fin liten halvtimme i havet.
Stenigt undervattenslandskap. Det är alltid spännande att se om något har tagit sin tillflykt under stenarna.
Kråkbolleraket
Restfest och avresa
Medan ungdomarna härjade i havet hade Hans-Martin tagit hand om resterna från gårdagens fiesta och börjat processen med att städa ur stugan. Påfyllning av mat och dryck gjorde gott för trötta kroppar efter en lång dag i havet och var välbehövlig innan hemresan stod för dörren.
Trots en kall årstid, få stora fångster och en helt okänd grupp gick helgen över all förväntan. Den var proppfull av härliga upplevelser och minnen både över och under vatten, och nya fina vänskaper och dykkompisar hade etablerats.
Ett stort hjärtligt tack för turen till Iben Jeppesen, Severin Skattum och Hans-Martin Martinussen.
Hälsning Magnus Sandven