På Frivannsliv.no:s blogg kan du läsa om turer och upplevelser från fridykning. Vi kallar det flaskpost. Vi tar gärna emot bidrag från våra läsare. Skicka din upplevelse med bilder och text till post@frivannsliv.no, så kontaktar vi dig.
Du har kanske tagit färjan från Larvik till Hirtshals? Längst ut i Larviksfjorden, med Danmark som nästa stopp, ligger Ølbergholmen.
Två goda kollegor, lediga från skiftarbete en tisdag i början av mars. Dagen skulle egentligen ägnas åt att installera ett hembryggeri, men ”rekryten”, jag får kalla honom det i den här historien, tyckte annorlunda. ”Kom igen nu, Espen, följ med i havet! Bryggeriet kan du ju hålla på med en regnvädersdag …” Och det tog ungefär 0,4 nanosekunder att låta sig övertalas.
Men först måste jag presentera oss. Undertecknad har hållit på med fridykning sedan tre–fyraårsåldern. Nu har jag passerat 45. Jag har provat apparatdykning på 90-talet, men ständigt återvänt till det ”enkla”. Bara mask, snorkel och simfötter. De senaste fem–sex åren har det blivit lite mer målinriktat, och utrustningen har utvecklats enormt. Dräkterna fungerar utmärkt i två–tre graders vatten i många timmar. Men det vet du antagligen redan när du är inne och läser ”flaskpost”. Sedan var det ”rekryten”, Sigurd, en äkta Smølaværing. Vi har precis blivit kollegor, och under några lugna nattpass har jag entusiastiskt berättat om fridykning. Rekryten blev genast mycket intresserad och nyfiken. Det blev snabbt ett webbseminarium på Frivannsliv.no, det blev podcast och ”rundning” av YouTube. ”Titta här, Sigurd … Frivannsliv.no, det är enkelt … till kassan … pay now.” Och vips hade rekryten skaffat sig sin egen utrustning.
Så kom dagen. Ingen av oss hade varit på Ølbergholmen tidigare. Vädret infriade förväntningarna: spegelblankt vatten, 6–7 grader i luften, sol och vindstilla, 3 grader i havet. Familjerna placerades på förskola, i hemskola och på hemmakontor. Nu skulle grabbarna förverkliga sig själva. En frisk vitamininjektion i en tråkig ”coronavardag”, där alla är less. Men det handlar om att skapa möjligheter inom ramen för åtgärder, råd och rekommendationer. Och det ska mycket till för att just fridykning inte ska kunna genomföras inom dessa ramar. Vi hade kommit överens om att träffas på parkeringsplatsen vid Ølbergholmen klockan 09:30. Platsen ligger cirka 15 minuters bilfärd från Larvik/Sandefjord. Från parkeringen går en grusväg på cirka 800 meter ut mot öppet hav. Vi hade diskuterat lite i förväg. Skulle vi byta om på parkeringen eller skulle vi byta om ute vid havet? Det blev ombyte på parkeringen. Skulle vi välja ”crocs” eller joggingskor? Det blev joggingskor. Efter 800 meter kände jag att jag var glad över det. Skorna lämnades kvar på land. Mer om det senare.
Så var det det här med att ta med sig en ”Smølaværing” till Oslofjorden. Jag tänkte ju att fallhöjden var stor här. ”Oslofjorden, ja ... är inte det bara lera, grumligt vatten och dålig sikt ...?” Med risk för att ”rekryten” var van vid kristallklart vatten med tångskogar och stora fiskstim. Men han hade ju inte dykt förut. ”Det finns en gräns för hur illa det kan gå”, säger Harald. Och han har helt rätt. Vi kom i vattnet. Vi fick ”tuna in” utrustningen och ”mindsetet”. Allt var perfekt! Och sikten ... ja, sikten var 10 m! I Oslofjorden! ”Är det alltid så här?”, frågar ”rekryten”. ”Ja”, svarar mentorn med ett brett leende ...”
”Rekryten” ler också från öra till öra. ”Jag kom ner till 5 meter!” Mentorn ler. ”Böj inte på knäna ... Raka ben” ... Som en knubbsäl skjuter ”rekryten” fart genom vattnet. Först ner till 6 m, sedan 7 m och därefter 8 m. De små tipsen ... att flytta gränser ... att lyckas!
I min berättelse kommer jag inte undan tången. Jag ÄLSKAR tång! Jag vet inte varför, men så är det bara, det har alltid varit så. Jag vet att det finns andra läsare i flaskposten som har samma ”läggning”. Att det finns ”tångkartor” på naturbase.no är roligt. Särskilt för oss här inne i Oslofjorden. Det är kanske något man tar för givet när man bor på Västlandet eller i Nordnorge. Men det finns fortfarande tång här inne i ”dammen”. Man måste bara leta. Därför blir det en del bilder på tång. För det finns tång vid Ølbergholmen.
Så var det min ”vita val” – piggvar. Jag har fångat piggvar på 90-talet och konstaterar att det har varit fantastiskt med fina piggvarsfångster enligt ”fångst- och siktobservationerna”, och vilken fantastisk matfisk det är. ”Sigurd! Har vi tur får vi upp ett litet brunnslock.” Paddla, paddla, paddla. Det blev ingen piggvar på den här turen, men det gjorde ingenting. För turen var en fantastisk fridykningsupplevelse.
Efter två och en halv timme och cirka 2 000 meters simning fick det räcka för den här gången. Sedan tog vi oss upp på land ... Där stod två välvuxna damer. ”Vi såg er i vattnet.” ”Vi blev först så oroliga när vi bara såg era skor.” (Alltså, vem tar av sig skorna om de tänker avsluta ...?) ”Ni är riktiga vikingar, ni!” Som tur var hade de vuxna damerna sina män med sig, annars hade de antagligen stoppat sedlar i våra badbyxor när vi började byta om. Så jag kan väl avsluta med att säga att Ølbergholmen levererar för både den ena och den andra.
Tack för turen, Sigurd! Jag ser fram emot nästa!
Espen