(Richard Ingebrigtsen 2010)
Förr i tiden var våra förfäder och förmödrar helt beroende av naturen för att överleva, och det byte våra förfäder skaffade sig var biljetten till fortsatt överlevnad. Jägaren fick oundvikligen ett mycket nära band till naturen och naturligtvis en djup respekt för den och de varelser som levde där. Sådana jägar- och samlarkulturer finns nästan inte längre i dag, men rester av detta levnadssätt lever vidare hos oss i form av rekreationsjakt och insamling.
Efter den industriella revolutionen har vi blivit oberoende av vildmarken och allt som lever där, och vi varken fruktar den eller är beroende av den för att överleva. Den djupa respekten för naturen och bytet kommer inte nödvändigtvis lika naturligt för oss som den gjorde för våra förfäder.
Fångstetik, vad är det?
Vi har alla en känsla för vad som är rätt och fel och för hur vi
generellt bör uppföra oss. Ändå uppstår det ofta problem när vi känner
att en handling vi utför är helt rätt, medan andra ser på handlingen eller
våra handlingar som något felaktigt, något oetiskt. Var står egentligen vi som
undervattensjägare i detta "moraliska landskap"? Och finns det saker vi borde vara
tydligare för vår egen skull och gentemot andra som får kännedom om vår aktivitet
genom uppslag i medier?
Kärnan i problemet är att många anser att fiskar varken kan känna smärta
eller har särskilt hög intelligens och därför inte har något större egenvärde, medan många
andra menar raka motsatsen. Något fullgott svar på detta kommer vi troligen aldrig
få. Troligen känner djur långt ner i systematiken smärta, eftersom det är
en evolutionärt gynnsam egenskap som får djuret bort från faror. Vi vet
däremot inte hur denna smärta känns eller upplevs av djuret. Det vi vet,
och som fridykare och undervattensjägare känner väl till, är att många fiskar är
överraskande uppmärksam och lär sig snabbt. Så vad ska vi tro?
En filosof, Thomas Nagel, som har arbetat med problemet kring medvetande hos djur sammanfattade det så här:
Om vi har god föreställningsförmåga kan vi föreställa oss hur det skulle vara för oss att vara en fladdermus, men vi kan aldrig veta hur det är för en fladdermus att vara fladdermus. Så är det också med fiskar. Vi har ingen som helst aning om hur det är för fisken att vara fisk, men vi måste ändå förhålla oss till den, eftersom det är något att vara fisk. Något som det innebär för fisken att vara fisk.
Detta erkännande, om man nu kan kalla det så, är faktiskt inbakat i många länders djurskyddslagar, bland annat i Norge.
Enligt min mening har vi som undervattensjägare därför ett tydligt etiskt ansvar när vi tar med oss ett vapen ner i djupet med avsikt att döda levande varelser för att äta dem. En utgångspunkt för en fångstetik bör vara att djur ska behandlas med respekt och inte lida i onödan. Ett sådant påstående ligger i linje med ordalydelsen i den relativt nya ”djurskyddslagen”, som kom 2009. Syftet med denna lag är att främja god djurvälfärd och respekt för djur. Enligt lagen har bland annat fiskar, tiofotade kräftdjur och bläckfiskar ett egenvärde oberoende av deras nytta för människor.
Det slås vidare fast att ”jakt, fångst och fiske ska bedrivas på ett djurskyddsmässigt ansvarsfullt sätt”. I praktiken innebär det att vi måste göra vad vi kan för att undvika skadeskjutning och avliva fångsten omedelbart efter att den har fångats. Dessutom bör vi inte fånga mer än nödvändigt.
Respekt
Men vad menas med respekt för djur som fiskar, tiofotade kräftdjur och bläckfiskar? Den
den folkkäre filosofen Arne Næss, som ekosof, menade att allt liv har ett egenvärde och
samma rätt att leva och blomstra, samtidigt som han menade att vi skulle förverkliga vår
potential så mycket som möjligt. Vara positiva, inte alltför allvarliga, och göra sådant som vi tycker om, gärna i naturen, och genom detta känna att vi är en del av en helhet, vilket är en god känsla. De flesta av oss tänker inte mycket på detta till vardags, men känner det säkert lite när vi sitter på en sten med vår harpun, blickar ut över havet och känner lugnet.
Så om vi känner oss lite förenade med naturen är det nära till hands att känna att varelserna där
har ett egenvärde och förtjänar respekt. Även utan att tänka på det känner de
de flesta på det sättet. Min farfar, som var fiskbonde, brukade alltid säga att man inte skulle ta mer fisk än man behövde och att småfisk försiktigt skulle släppas tillbaka, gärna medan man sa ”kom tillbaka när du har blivit stor”. Även utan att ha upplevt en sådan fiskekultur känner många att det är fel att ta småfisk eller tala illa om fisken. Många reagerar till exempel på att en fantastisk fisk som hälleflundran, en fisk som våra förfäder betraktade som helig, kallas ”monster”, ”odjur” eller ”vidunder”. Sådana etiketter kan knappast sägas visa respekt för djuret, även om journalisterna eller lättimponerade läsare knappast menade något illa med det. Fisken som Petter och jag fångade kläcktes ungefär samtidigt som vi och har under hela vår livstid simmat omkring ute i havet. För mig är det extra speciellt, eftersom den troligen växte upp i samma område som jag! Kanske simmade den mellan mina tår när jag vadade omkring vid stranden som liten pojke? För mig handlar respekt för fisk också om att respektera den resurs den utgör och behandla den varsamt. Vi bör lägga tid på att lära oss hur man bäst hanterar fisk som råvara; en sönderslagen filé är till exempel inte ett bra sätt att ta till vara en fin fisk.
Vad är då etik inom undervattensjakt? Jag vet inte, men så länge vi känner att vi gör det
rätta sig och stå till svars för våra handlingar under ytan är nog de flesta på god väg.
För min egen del innebär etik vid undervattensjakt att handla enligt det jag har fått lära mig
till: Jag måste använda den tid det tar för att behandla det jag fångar varsamt, jag måste laga god mat av all fisk, tala om den med respekt och avliva den snabbt under fångsten samt låta småfisken växa till sig. Och så länge jag följer de enkla reglerna för mig själv kan jag inte se att någon skulle ha någon som helst förnuftig invändning mot min undervattensjakt.
Fångst och etik
Är det mer etiskt riktigt att köpa fisk på Rema än att själv fånga den i havet?
En fridykare som tog en stor havsål med harpun vid Stavanger (2009) anmäldes till polisen av NOAH för brott mot djurskyddslagen. Tidningarna slog upp nyheten, och därmed var cirkusen igång.
I tidningarnas debattspalter haglar det in känsloladdade inlägg om fiskdödande.
Det är tydligt att vissa tycker att det är groteskt att döda en stor fisk, med tydliga
associationer till varmblodiga djur och jaktmotstånd. En lyr på 1 kilo skulle knappast ha väckt någon större uppmärksamhet, men vad är skillnaden mellan denna och en havsål på 25 kg eller en hälleflundra på 300 kg? Finns det en gräns någonstans där fisken förväxlas med ett varmblodigt djur?
Då är det väl på sin plats att reflektera lite över människans plats i naturen och hur vi behandlar våra medvarelser?
Fiskätande motståndare till undervattensjakt kan till exempel ställa sig följande frågor:
1. Är det bättre att få en slumpmässig fisk på kroken, trötta ut den och dra upp den på land?
2. Är det bättre att lägga ut nät, där fisken trasslar in sig och långsamt dör av
syrebrist eller blir uppäten av bottendjur medan den lever?
3. Är det bättre att släpa en trål över havsbottnen, där bottenfaunan förstörs och fisken kläms ihjäl?
4. Är det bättre att stänga in flera hundra ton lax i kassar, där de simmar tätt som sillar från smoltstadiet tills de är slaktmogna individer – fiskar som är skapade för att simma över stora havsområden för att sedan återvända till sin barndomsflod för att leka? Fiskar som i fångenskap drabbas av alla möjliga sjukdomar eftersom naturen vill tunna ut en onaturligt hög täthet?
Som undervattensjägare har man möjlighet att selektivt välja ut den fisk man vill ta med hem för att äta eller ge till vänner.
Vanligtvis avlivas fisken snabbt, blödas ur och rensas. Som jämförelse går avlivningen av odlad fisk till så här: gälbågarna skärs av, och fisken simmar i ett utblödningskar tills den är tömd på blod.
De flesta människor äter fisk och kött, och vår fångstkultur är lika gammal som mänskligheten. Debatten om fångstetik hänger förstås samman med jakt på land. Jag brukar säga att om du är jaktmotståndare men inte vegetarian befinner du dig i ett moraliskt dilemma.
Som köttätare kan man ställa sig följande fråga:
1. Är man med och dödar ett får om man äter fårkorv?
2. Är det okej att föda upp grisar och kycklingar som aldrig får se blå himmel?
3. Är det bättre att förändra djurens genetiska material så att de utsätts för lidande/smärta för att uppnå större mjölkproduktion, stora ägg, köttkvalitet som passar oss bäst osv.?