Blackwaterjakt

30 november 2021

I tropiska områden är bluewater hunting ett välkänt begrepp. Blå färg är den sista färgen som försvinner på djupet, till skillnad från i våra vatten, där den gröna färgen försvinner sist.

Bluewater hunting innebär jakt på pelagisk fisk i det fria vattnet. Ofta lockas tonfisk och svärdfisk upp med bete, och sedan jagar man fisken som samlats. Andra gånger söker man upp fiskstim efter att först ha observerat var havsfåglarna samlas. Därefter letar man efter de stora rovfiskarna som jagar stimmet av småfisk.

Av Simen Wilberg

I våra vatten upplevs havet ofta som svart och mörkt från ytan. Ett nytt koncept här hos oss är därför ”blackwater-hunting”, vilket innebär UV-jakt i öppet vatten, ofta långt från öar, holmar, skär och fastland.

Längs vår kust finns ett hav av bra fiskeplatser, och några av de bästa fiskeplatserna har länge varit grundområden längst ut i skärgården. Förr i tiden gick kunskapen om de bra fiskeplatserna i arv genom många generationer. Innan ekolod och GPS hittade man dessa grundområden genom att ta så kallade ”me”. Som i Salhuskvintettens sång: ”När me har fudne me, slepp me ilesteinen ne, hive pilken ut og tar ein fiskarlåt”!

Det finns ingen anledning till att inte även erfarna undervattensjägare kan jaga på sådana spännande grundområden och skär. Då gäller det att planera väl och ta olika hänsyn. Det första är om vädret är tillräckligt bra. Små dyningar och vindvågor kan vara problematiska. Det är fullt möjligt att bli sjösjuk när man ligger i havet och dyningarna arbetar med kroppen. Dessutom är strömmen ofta stark längst ut i skärgården. Här är det Norskeströmmen, som går norrut, som vi oftast kommer att märka av.

Ytmarkör och undervattensjägare på ett grundområde

Nu när kunskapen om de gamla ”me” (överensmärken i landskapet) mer eller mindre har fallit i glömska är det en stor fördel att ha GPS och ekolod. När man väl har hittat fiskeplatsen bör man ankra för att ha en referenspunkt under dykningen. Draggankaret bör vara tungt och stort, med ett långt ankartåg (cirka tre gånger djupet), och det bör alltid finnas en båtkunnig person kvar i båten så länge dykare befinner sig i vattnet. Om ankaret lossnar och båten driver iväg blir man helt hjälplös.

Dessutom kan man släppa ner flera sänken med lina från markeringsbojar. Att dyka ner längs en lina ger mental trygghet, i stället för att bara dyka runt på måfå och hoppas att man till slut skymtar botten. Efter dyket kan man dessutom hålla fast sig i en sådan boj och vila utan att behöva oroa sig för att driva bort från platsen.

Ett annat sätt att dyka på sådana platser är att låta båten köra runt i området utan att vara ankrad. Man måste ändå ankra fast en dykflotte på platsen som basstation och referenspunkt. Dykarna släpps i kanten av grundområdet och låter sig driva över det medan dykningen pågår.

Alla som har lång erfarenhet av båtar och motorer vet att motorproblem lätt kan uppstå. Så vad ska man göra om föraren driver iväg i en båt som inte går att starta, medan de andra ligger i vattnet flera nautiska mil från land? Kanske är det kväll och det börjar mörkna? Eller kommer en väderförändring med dimma?

Med god planering har alla på förhand kommit överens om vad de ska göra om det oförutsedda faktiskt inträffar. Den förankrade flotten (inte bojen) måste vara extra stor för att inte dras ner i strömmen och ska innehålla radarreflektor, lyktor och en vattentät behållare där mobiltelefonen förvaras. Dykarna måste självklart kunna uppge sin exakta position om extern hjälp skulle behövas. Ett tips för extra säkerhet är att ta med en handhållen och vattentät VHF-radio.

Räddningssällskapets mobilapp ”RS SafeTrx” visar alltid den exakta positionen och en karta över närområdet och har många användbara funktioner. Läs mer om RS SafeTrx och andra relevanta appar i den här bloggartikeln.