Text: Ida Strand
Foto: Elisabeth Tønnessen (privata bilder)
Entusiastisk fridykare och undervattensjägare som har byggt sin egen harpun. Fotograf och ledare för Rogalands undervattensjakt- och fridykarförening, med många järn i elden. Elisabeth Tønnessen har blick för de små detaljerna, en vilja att skjuta den största fisken och ett hjärta för havet och för att låta människor i alla åldrar uppleva vad fridykning har att erbjuda.
Vi har fått dela bilder från Elisabeths eget bildarkiv i den här artikeln.
Kärleken till havet började i grundskolan. -Vi var på en klassresa till Kvitsøy, en ö utanför Stavanger. Då satte några på oss dykmasker och sa: "Ta en titt på det här", och från den stunden var jag fascinerad. Finns det här i Norge! tänkte jag, berättar Elisabeth om sitt första möte med livet under vattenytan. Hon började med fridykning 2007.
- Jag höll på mycket ensam i början, sedan började jag lära känna fler. Vi startade klubben 2015, och det har blivit en fantastiskt god gemenskap. Nu har vi ungefär 250 medlemmar. Vi vill att det här ska vara för alla och inte vara prestationsbaserat. Det ska vara en inkluderande och trygg miljö.
Det är tydligt att Elisabeth har hjärtat med i klubbverksamheten. Som ledare finns det mycket administrativt att hålla reda på, men det är gemenskapen de är med och skapar som motiverar henne.
-Det jag tycker har varit det finaste med att starta den här klubben, och som jag inte hade tänkt så mycket på innan vi satte igång, är att människor har hittat vänner och blivit riktigt goda vänner. Att få vara med och bidra till vänskap är otroligt roligt. Och alla turer och träffar vi har är fantastiskt trevliga. Det är en väldigt, väldigt fin grupp.
Klubben har anordnat årliga barnkurser och vuxenkurser, och de senaste åren har de även haft kurser för turistföreningens ungdomsgrupp och för 4H. På Elisabeths önskelista står det också att få med fler som brinner för att vara med och leda och organisera barnkurser. Klubben engagerar sig även i städinsatser i havet och har ett gott samarbete med de andra dykklubbarna i området. Ett par gånger om året träffas klubbarna och avlägsnar stora mängder skräp, bland annat utanför kajområden och vågbrytare. Tønnessen lyfter också fram det goda samarbetet med Kersti Kesper och Ryfylke friluftsråd, som hjälper till att hissa upp och avlägsna stora tvättmaskiner och bildäck samt mängder av det som fridykarna hittar. Klubben har också egna insatser där de avlägsnar gamla spökredskap, som orsakar mycket lidande för fisk och skaldjur i havet.
Men Elisabeth är mer än bara en engagerad eldsjäl som inkluderar alla – hon är också en riktig tuffing med harpun. En gång om året går resan till Nordnorge, på en ren jaktresa, tillsammans med goda vänner från klubben. Dagarna fylls då med två dykpass och eftermiddagarna med att rensa fisk och mysa i stugan. När resan är över är frysen fylld med fisk. Förra årets resa till Hamarøy slutade med att hon köpte en extra frys när hon kom hem. Och Elisabeth sköt sin första hälleflundra.
– Den första dagen såg jag min första hälleflundra, och jag fick verkligen harhjärta. Du vet, alla tankar som går genom huvudet: jag måste få till ett perfekt skott, för den är stor och jag är inte tillräckligt välutrustad. Och så stack hälleflundran iväg sekunden innan jag sköt. Men några dagar senare hittade jag en hälleflundra igen. Den var inte den största, men då var jag redo.
Elisabeth pratar med stor entusiasm och har en härlig humor. Vi undrar hur den där jaktkänslan är.
– När du ligger i strömmen och ser de stora torskarna komma upp finns det ingen bättre känsla. Det är så att man kan drömma om det på natten ... Att jaga ger en total närvaro. För att inte skrämma fisken måste du vara mycket vaksam. Du går in i ett fokus som gör att du glömmer allt annat, du är bara där.
Svein Erik Ørstavik med sin första hälleflundra, fångad på Hamarøy.
- För mig ger dykning motion och en naturupplevelse, men det jag tycker ger mig mest är den nära kontakten med naturen. Du har möjlighet att observera så många arter under ett enda dyk. På en tur i skogen ser man ofta inte så många djur, men här får du möjlighet att komma nära och observera många arter. Det känns som om man befinner sig i ett orört och oupptäckt landskap, säger Elisabeth Tønnessen.
När vi ber Elisabeth lyfta fram några höjdpunkter från dykresorna 2020 nämner hon också en familjeresa, med 6–7 familjer och sammanlagt 15 barn i åldrarna 3 till 15 år. De sov i tält och lavvu, barnen fick dyka och ha roligt, och på kvällarna blev det mys vid elden och korvgrillning. Platsen de valde för familjeresan var väl genomtänkt. – Vi valde en plats där det var långgrunt för att ge barnen trygg tillgång till havet, men också en plats med en varierad miljö under vattnet. Vi såg till att de flesta vuxna fick göra ett eget dyk under resan, men på sådana resor riktas fokus mer mot barnen än mot jakten, och man gör det mer på barnens villkor.
Andra dykhöjdpunkter under det senaste året har varit de många vinterdyken. Tønnessen har varit i havet en till två gånger i veckan under hela vintern. -Jag och en som heter Celiné Bjerga har haft en fast dykutflykt på fredagsmorgnarna under vintern. Vi gav oss ut tidigt på morgonen och det var mörkt, och typiskt nog blåste det och ösregnade, men det blev alltid fint och sikten är ju så bra på vintern, säger Tønnessen. Det är uppenbart att de två dykkompisarna har trivts tillsammans på utflykter med hög trivselfaktor, och Elisabeth berättar om allt från turer med fokus på att testa dyktider och djup till fototurer på jakt efter olika arter.
Och för dem som följer det Elisabeth delar på sociala medier ser vi att det ständigt dyker upp bilder på ett märkligt litet djur. Vad är grejen med nakensnäckor?
-Nej, jag har ju blivit fast, skrattar Elisabeth. Jag har ju bara simmat över dem i många år utan att lägga märke till dem. Jag tror att det var förra året som jag upptäckte dem för första gången. Men de är ju så fina! Det var sniglarna som fick mig att börja med undervattensfotografering. Jag försökte fotografera dem med GoPro-kameran, men det blev inte bra, så då köpte jag en ny kamera för att dokumentera lite, berättar Elisabeth. Med reklamfotografering som heltidsjobb försökte Tønnessen så länge som möjligt skilja på arbete och hobby. Men sedan har även undervattensfotograferingen vuxit.
-Särskilt nu på vintern är det fint att fotografera när man inte kan jaga så mycket fisk. Det ger lite samma känsla att fotografera som att jaga fisk. Samtidigt är det fint att förmedla andra glädjeämnen med havet och dykning, man kan observera så mycket vackert. Men det är också det jag gillar med fotografering, att man jagar och letar efter något, gärna en bestämd art. Men man vet aldrig vad som kommer att dyka upp. Du kan hitta en ny snigelart, eller så kan det dyka upp en säl eller en delfin.
Elisabeth och hennes sambo René Sethereng tycker också om att prova nya recept med maten de samlar från havet. Det senaste sjömatsprojektet paret hade var att testa olika recept med kammusslor. Favoriten blev romsoppa. Som pricken över i:et, grädden på moset eller rommen i kammusslorna – Elisabeth delar receptet med er!
Romsoppa à la Elisabeth
Rensa kammusslorna och beräkna 2 kammusslor per person. Spara rommen från skalen.
ROMSOPPA
Rom från 3 kammusslor
2 dl hummerkraft
3 msk smör
1/2 dl vatten
1/2 dl fiskbuljong
½ schalottenlök
1 dl grädde
salt, peppar och socker efter smak
Reducera hummerkraft, smör, vatten, fiskbuljong, schalottenlök och grädde till två tredjedelar. Tillsätt rommen under de sista tio minuterna. Smaka av med salt, peppar och socker och mixa soppan med en stavmixer precis före servering. Servera gärna med kammusselmuskeln, havskräfta, sötpotatischips och örter som tillbehör.