På bloggen på Frivannsliv.no kan du läsa om turer och upplevelser från fridykning. Vi kallar det flaskpost. Vi tar gärna emot bidrag från våra läsare. Skicka din upplevelse med bilder och text till post@frivannsliv.no, så kontaktar vi dig.
Av: Øivind Johnsen & Michael Byø
Historien
År 1860 planerades den första körbara vägen mellan Vestlandet och Östlandet. Vägen färdigställdes inte förrän 1886 och betraktades då som ett mästerverk i sin samtid.
För 61 år sedan dämdes Ståvatn vid Haukeli upp och reglerades i samband med utbyggnaden av vattenkraften. Vattennivån steg till följd av detta, och delar av den gamla vägen försvann över en natt.
Runt 2012–2013 upptäcktes delar av vägen med tillhörande broar på nytt som ett dykmål av ivriga dykare som studerade nyare flygfoton.
Tillfart
Dykning på 980 meters höjd får betraktas som en sommaraktivitet. På våren kan det vid låg fyllnadsgrad finnas så lite vatten i magasinet att broarna delvis är synliga under snösmältningen.
Vi parkerar längs E134 vid ett beteshus. Nupselva, som är vårt mål, ligger 200 meter bort på andra sidan vattnet.
Medan husbilarna ”susar” förbi i 30 km/tim och suger åt sig den majestätiska naturen på högfjället, tömmer vi bilen på dykutrustning. Det blir några långa blickar från dem som sitter bakom ratten när vi till slut är klara och ska korsa vägen.
Mot förmodan tar vi oss nerför den branta vägkanten utan att ramla. Synen av spegelblankt vatten utan salthalt gör något med oss. Här finns ingen piggvar eller annan fisk att jaga – vad håller vi egentligen på med?
Vi sticker ner huvudet under ytan. Tyvärr är det första vi ser resterna av en lila GodMorgen-yoghurt samt tusentals små gula flagor från vägens mittlinje.
Temperaturen i vattnet är 7–8 grader och sikten 6–10 meter. Det dröjer inte länge innan det historiska tar över det första intrycket av nedskräpningen. En liten hästsko får tankarna att snurra: hur gammal kan den vara, och hur hamnade den här?
Strax därefter stöter vi på den gamla vägen. Stenarna står fortfarande kvar för att markera vägkanten. Här har ingen gått eller kört på över 60 år, men vägen hade säkert varit körbar om det inte vore för vattnet.
Strax därefter når vi den största av de två broarna. Här är det liv på ytan eftersom Nupselva har sitt utlopp några meter bort. Det är som att vara i en annan värld och ändå inte, eftersom vi är vana vid trånga vägar och små broar. Skillnaden här är att vi har möjlighet att simma både över och under bron.
I området kring älvens utlopp ser vi en hel del öring och hittar både spinnare och drag på botten, vilket visar att detta också är en bra fiskeplats. Färden går vidare längs vägen mot öster. Här finns en rektangulär grund. Länsgränsstenen mellan Vestland och Vestfold og Telemark stod tidigare här, mitt på gränsen. I dag kan den ses vid parkeringen på Ulevå.
Vi har simmat genom historien, över broar och nu in i ett annat län. Det som väntar härnäst är en minitunnel som troligen byggdes för att leda bort vattnet vid extrema vattenmängder, eftersom den ligger mellan broarna.
Den sista bron dyker upp strax därefter. Det är imponerande att se hur staplade stenar, kombinerade med en smula betong, kan se så orörda ut efter så många år, både över och under ytan.
Innan vi simmar tillbaka tar vi en snabb runda i området vid vattenfallet. Här finns stenblock där arbetarna har huggit in sina initialer och fina motiv att fotografera.
På vägen tillbaka hittade vi en autentisk souvenir, som väl passar en dansk 😉
Tillbaka i bilen sitter vi och gläds åt att vi inte behöver skölja utrustningen så noggrant den här gången.
Nupselva vid Haukeli blir snart Vestlandets svar på Lyngstøylvatnet. Det är en perfekt plats att ta en paus på resan över fjället. Här kan alla vara med, stora som små. De som inte vill dyka kan fiska eller promenera.
Tips: Ta av 1–2 kg bly eftersom det är mindre flytkraft i sötvatten.