På bloggen Frivannsliv.no kan du läsa om turer och upplevelser inom fridykning. Vi kallar det flaskpost. Vi tar gärna emot bidrag från våra läsare. Skicka din upplevelse med bilder och text till post@frivannsliv.no, så kontaktar vi dig.
Av: Hans-Martin Martinussen
En bra bit in i Sognefjorden börjar den två mil långa Sogndalsfjorden. Den leder naturligt nog till Sogndal, men börjar vid en historisk plats:
Från ”Sverres saga” känner vi till ”slaget vid Fimreite”. Här stod det avgörande slaget mellan kung Sverre och Magnus Erlingsson. Det var länge sedan slaget i juni 1184, och man kan bara föreställa sig vilka scener som utspelade sig på och vid fjorden när 14 respektive 26 skepp, och sammanlagt 3 000 lojala män från de stridande parterna, möttes i strid.
Ett gammalt träd som säkert har sett och hört mycket får besök av den moderna samlaren: fridykaren.
Denna frostiga lördag tog jag turen med Severin Skattum till Nornes badplats, på motsatt sida av Fimreite. Här finns kortfattad information om slaget, och man kan blicka över mot Fimreite på fjordens södra sida.
Severin kommer från Voss och studerar geologi i Sogndal. I studentstaden har de en välfungerande dykförening, Sjøspretten, som drivs av den lokala studentorganisationen. Där gick han en kurs i fridykning tillsammans med en kompis hösten 2020, och sedan dess har han, enligt egen utsago, ”varit fast”.
Sedan tidigare ägnar sig Severin åt forspaddling, så det våta elementet är inte helt obekant för honom. Faktum är att han ser kunskaperna från fridykningen som en fördel när det krävs lugn och kontroll över andningen i stressiga situationer, som lätt kan uppstå under forspaddling.
Solen tittade fram först mot slutet av turen, men det lönade sig i form av en magisk stämning under vattnet. Severin på bilden, på jakt med GoPro.
Jag och Severin kände inte varandra sedan tidigare. Egentligen skulle vi ha åkt på tur med en gemensam vän, som tyvärr blev sjuk under natten och inte kunde följa med. I fridykningsmiljön spelar brist på bekantskap ingen roll. Vi delar glädjen i fridykning, och under den 12 minuter långa bilresan från Sogndal till Nornes utbytte vi information och erfarenheter. Det visade sig att Severin hade anor och ett sommarhus i samma lilla bygd i Gulen som jag kommer från (det är en liten värld vi lever i!).
Säkerhet är alltid viktigt när vi är ute. Efter bilresan kände vi varandra lite bättre, men tog ändå en kort genomgång på stranden: vi kom överens om ungefär hur länge vi skulle vara i vattnet, var telefoner och bilnycklar låg om något skulle hända, vilket djup vi kände oss bekväma med att gå till den dagen samt att vi skulle hålla oss nära varandra och inte tappa ögonkontakten. Det sistnämnda kan vara svårt när man dyker i skärgårdar, men här på stranden var det lätt att hålla koll.
Ju längre ner man dök, desto mer av botten täcktes av gyttja. Här simmar Severin på 7–8 meters djup.
Sogndalsfjorden har en tröskel där den möter Sognefjorden. Här är det ganska grunt jämfört med djupen utanför och innanför. Det gör att fjorden inte töms helt och att en del silt och gyttja samlas på botten.
Borstmasken hittar mat i sanden och spottar ut slingor av det som inte kan ätas.
Längst in vid badplatsen låg issörja och skubbade strandkanten i vågorna. Det blåste 5–6 m/s och var cirka 12 minusgrader i luften. Stranden var fantastisk under vattenytan: silkesmjuk sand låg i smala, delikata dyner ut över långgrundet. Små arktiska tångruskor skapade en fin kontrast till det sydenliknande undervattenslandskapet.
Efter långgrundet blev det gradvis djupare. Här ligger ett puderliknande lager av gyttja ovanpå sanden och det vimlar av sjöborrar och sjöstjärnor.
En piggkorstroll har tagit kontroll över ett o-skal.
Efter att ha undersökt stranden med några provdyk simmade vi tillsammans mot och runt näset som skiljer stranden från fjorden. Här möttes vi av kala klipphyllor under vattnet, täckta av hundratals sjöborrar (sammanlagt måste vi ha sett flera tusen mellan oss). Det fanns inte tecken på någon tångskog någonstans, vilket kan ha sin naturliga förklaring i alla sjöborrarna som betar på tången.
Den speciella miljön i fjorden kan också vara en förklaring, med mycket sötvatten från älvar och smält glaciärvatten som tidvis ligger i flera meter tjocka lager. Nu hade det varit frost och lite nederbörd i flera veckor, så det fanns knappt något sötvatten att se i havets ytskikt.
Ett vansinnigt stort antal sjöborrar från två meters djup och nedåt.
En bit därifrån stod en ungefär meterbred stubbe på något grövre sandbotten. Jag skulle gärna ha velat veta mer om den, men ville inte störa eller flytta på den. För någon som är lite mer än genomsnittligt fascinerad av naturens underverk, särskilt gamla, stora eller intressanta träd, var detta en stor och oväntad naturupplevelse.
Det är svårt att säga hur gammal trädstubben är, men vi vet att exempelvis ekar kan bli 800 år gamla. Drömmaren i mig undrar förstås om trädet kan ha stått på land och varit tidsvittne till ”Slaget vid Firmreite” för snart 837 år sedan.
Stubben står på 5–6 meters djup, i en svag nedförsbacke innan det plötsligt blir djupt och mörkt. Bilden togs innan solen kom över berget. I en sådan iskall ödemark kan den ha stått i många år.
Längre bort bland klipporna hittar vi ansamlingar av sjöstjärnor, både vanlig korstroll och piggkorstroll. Och ändlösa kala klippor med sjöborrar. Plötsligt får jag syn på något jag känner igen: stenar täckta av rosa romfläckar. Det brukar innebära vakthållning, och bakom en tångruska – praktiskt taget osynlig sedd ovanifrån – står en rognkall och vaktar sin avkomma.
Fisken var mycket väl dold och hade nosen riktad mot där äggen låg, ungefär en meter framför den.
Arten kallas oftast sjurygg, men eftersom det vanligtvis är hanen som vaktar äggen tillåter jag mig att säga att det var en sjurygg som stod på sin post. Dessa fiskar simmar långsamt och har en sugskiva under buken – praktiskt när man behöver vila en stund på platser med stark ström. Det är otroligt fascinerande att se en av våra mest ovanliga fiskar på nära håll.
Severin försöker filma sjuryggen. Det är inte lätt att säga var fisken befinner sig under de här bottenförhållandena.
Utan algerna som härskar i dessa fjordar under sommarhalvåret hade vi hoppats kunna få fina bilder och videor. Vi hade planerat turen så att vi skulle få med oss solen från början, men vi missade med nästan en hel timme. Eftersom vi redan hade bytt om till dräkterna hemma hoppade vi ändå i. Mot slutet av turen fick vi däremot det ljus vi önskade oss, på väg tillbaka över stranden och upp på land.
Tyvärr finns det även marint skräp här. Ett par bildäck, några flaskor och burkar. Några gamla ”murare” kan hänföras till en tid då fokus på miljö och hållbarhet var mindre framträdande än i dag. Ölbukar från dagens konsumtion visar att vi fortfarande har ett arbete att göra när det gäller inställningen till natur och miljö, även på en populär badplats där både stora och små vistas.
Personligen är jag väldigt glad över att så många norrmän börjar med fridykning och sätter större värde på naturen under vattnet. Det skapar förutsättningar för att tillägna sig mer kunskap, och jag tror att fridykarna sprider goda attityder i sina respektive miljöer och i samhället i övrigt. Inte minst får många fler än fridykarna själva se bilder från undervattensvärlden genom sociala medier, och det är bra reklam för vår natur.
Ett gammalt lastbilsdäck vilar på den finkorniga sandbottnen, som i sin tur är täckt av lera.
Vi avslutar turen där den började: på långgrunt vatten, bara 50 meter från parkeringsplatsen där bilen står. Vi kan snabbt konstatera att Severin har blivit en bra fridykare på bara några månader. Det är ju något av det mest fascinerande med fridykning: det tar inte lång tid att uppleva betydande färdigheter, och sedan finns det alltid något som kan förbättras på lång sikt.
Kursen i fridykning som Severin gick var en bra start på den nya hobbyn, och dessutom är den 23-årige studenten bra på att lämna skolan och stressen hemma och njuta av naturupplevelsen. Eller var det tvärtom, att fridykningen hjälper honom att slappna av? De lärde tvistar vid Fimreite, även 2021!
Bilden kan egentligen inte på ett tillräckligt bra sätt beskriva hur vackert det var att ligga här, på bara 1–2 meters djup, och ta in ljusspelet som utspelade sig vid ytan och över sandbankarna. En fantastiskt fin vinterupplevelse.
Fotnot 1: Författaren till detta flaskpostinlägg är vd för Frivannsliv.
Fotnot 2: Det här är inte första gången vi hör att kunskap och erfarenhet från fridykning hjälper människor att behålla lugnet i stressiga situationer. Vi har hört det från flera kunder och kursdeltagare, liksom från flera yrkesgrupper. Det är en subjektiv observation, men likväl intressant.