Gästinlägg · Ørjan (20) från Tau
Hej! Hoppas att ni har en fin sommar. Jag heter Ørjan, är 20 år och tänkte berätta lite om hur fridykning gick från att vara en nyfikenhet till att bli en av mina roligaste hobbyer.
Jag började försiktigt med fridykning för ungefär fem år sedan. När jag köpte min första harpun var jag otroligt nöjd, och jag minns att jag använde pappas gamla, alldeles för stora våtdräkt. Lilla jag blev iskall efter tio minuter i havet, men jag bet ihop i hopp om att träffa en ny och ännu större piggvar.
Jag bor på en liten ort som heter Tau, 20 minuter från Stavanger. Precis utanför där jag bor har vi en fantastisk sandbotten där det finns många olika sorters piggvar, och det var nog där intresset verkligen började växa.
Allteftersom jag blev mer och mer förälskad i sporten bestämde jag mig för att uppgradera min utrustning. Jag hade inte någon särskilt stor budget, så jag följde ivrigt med på finn.no. Till slut hittade jag ett paket som såg otroligt spännande ut, och jag slog till. Känslan av att hoppa i havet utan att bli iskall var nästan overklig. Jag var så van vid att frysa att det kändes som en helt ny värld. Äntligen kunde jag njuta av snorklingsturerna utan att behöva tänka på att ta mig i land innan jag blev en ispinne.
Det fanns visserligen en liten detalj som säljaren hade glömt att nämna. Dräkten hade tidigare använts av en kvinna, så mina första dyk såg nog ganska speciella ut. Två stora luftfickor samlades längst bak på ryggen, och jag måste erkänna att det säkert såg ganska komiskt ut. Som tur var lärde jag mig så småningom hur jag fick ut luften, och då fungerade dräkten mycket bättre.
En av mina största upplevelser kom när jag slog mitt personliga rekord på piggvar, på drygt 9 kg. Jag har alltid tyckt om att fiska, och hemma har vi närmast en intern tävling om vem som lyckas få den största fisken. Inte långt dessförinnan hade jag satt ett nytt familjerekord på lax med en på 14,2 kg – den fångades faktiskt med fiskespö! – och nu fick jag minsann ännu ett rekord med piggvaren. Det var otroligt kul!
Efter den turen önskade jag mig en GoPro-kamera, så att jag också kunde börja bevara upplevelserna under vattnet.
All utrustning har tyvärr en begränsad livslängd. Jag hade säkert kunnat fortsätta använda de håliga dykstrumporna, de slitna handskarna och dräkten som nu börjar bli lite väl välanvänd. Men efter många år och mycket tid i havet känner jag mig nu redo för en uppgradering. Jag har länge tittat på EVO 3 Nordic Premium-dräkten och Tactical Carbon-harpunen från Frivannsliv, och jag ser verkligen fram emot att uppgradera utrustningen innan höstsäsongen drar igång. Utrustning som kan följa med mig på många nya äventyr under de kommande åren.
För mig känns det kanske lite extra speciellt också. Från att ha börjat i pappas gamla, alldeles för stora våtdräkt till att nu kunna köpa fridykarutrustning som jag kan ha glädje av i många år framöver. Och den här gången har jag GoPro-kameran redo!
Så kanske blir det ett nytt familjerekord på hälleflundra så småningom 😀 Har någon bra hälleflundraplatser i Stavanger/Strand-regionen – hör av er!
Jag ser i alla fall otroligt mycket fram emot många nya timmar i havet, nya platser att utforska och förhoppningsvis några nya personliga rekord längs vägen.
Vi ses under ytan – skitfiske och gott dyk, allihop!
Hälsningar Ørjan