Fridykning innebär att klara av saker, finna ro och skaffa mat för den som jagar, men det kan också vara mycket viktigt när livet blir krävande. Vi har pratat med Joachim, en ung och reflekterande fridykare som använder friheten i vattnet för att få en paus från jobbiga tankar.
Det första Joachim berättar – när jag frågar vad han har lust att dela med sig av till oss och er som läser den här artikeln – är att han bryr sig om psykisk hälsa och vad fridykning kan göra när man har det svårt. Joachim är 13 år gammal och har en fantastisk familj. Både hans mamma, pappa och storebror delar hans engagemang för friluftsliv i havet. Joachims storebror blev sjuk i somras och fick en diagnos som har vänt upp och ner på familjens vardag, med stora utmaningar och tunga stunder.
Läs vad Joachim berättar om fridykning, jakt och livet.
– Vad har du, Joachim, lust att dela med dig av?
– Först och främst: Fridykning är ju jättekul! Särskilt fridykning, för snorkling och fridykning är ju två olika saker. När man fridyker dyker man ner och har ofta med sig en harpun, och då skaffar man själv mat, både till familjen och till sig själv! Det är inte så svårt heller.
– Fridykning är en fristad. Jag har en psykiskt sjuk bror, och jag har ganska många jobbiga tankar kring det, så när jag fridyker får jag på sätt och vis bort de tankarna, och då blir det en fristad, FRI-dykning.
– Och så får man ju på sätt och vis utforska det som finns under vatten. När man står ovanför vattnet kan man undra: Vad finns egentligen under vatten? Jag hade ingen aning innan jag tog på mig masken och provade. Det är inte så kallt heller. Om man håller sig aktiv i vattnet blir man varm också. Och med utrustning som är bra.
På väg upp från djupet
– Någon kanske tänker: Att bada i iskallt vatten? Är du galen?? Det är nästan som vinterbad, att hoppa i vattnet och stanna där i några timmar, vad i hela friden. Vem gör något sådant liksom? Bara för lite fisk? Man får den gratis. Inte för att den levereras på silverfat. Men man kan själv bestämma vilken fisk man vill ta. När man fiskar tar man det man får på kroken. Här kan jag tänka ”neej, jag är inte så sugen på lyrtorsk, utan på torsk”. Man gör sitt eget val.
– Men varför fridyker vi i stället för att ta på oss en dykflaska? Anledningen till att vi fridyker och använder harpun är att vi inte släpper ut bubblor. Fisken har ett långt streck (sidolinjeorganet), och den är känslig för rörelser. Så till exempel, varje gång vi simmar lite med simfenorna så låter det ”drrr”, och det reagerar fisken på. Samma sak med bubblor. Det är ju annars ganska tyst under vatten. Därför måste man vara väldigt försiktig och smyga sig nära, även på natten när de sover.
– Vilken utrustning använder du?
– Jag började min fridykningskarriär med en billig 3 mm-dräkt. Det var jättekallt. Och det var inte drömstarten på fridykningssäsongen. Första gången jag provade var det så roligt, men det var så oerhört kallt. Jag behövde inte heller bly för att dyka, jag gick rakt ner. Andra gången var jag längre ut, då hade jag lite mer rörelse, och tredje gången provade jag igen. Sedan fick jag en sådan BARE-dräkt som var 7 mm, och den var väldigt bra. Men jag fick lite skavsår, eftersom den var lite för stor. Nu använder jag en EVO Junior-dräkt på 7 mm, den kan jag verkligen rekommendera.
– Och så köpte jag en harpun, sjunde gången jag dök, och andra gången jag någonsin sköt med harpun fick jag fisk. OCH tredje gången. Då fick jag det på film också. Och det är helt magiskt hur mycket det har förändrats på så kort tid. Med fotboll tar det år och dag att träna, medan det med fridykning bara är så att det sitter.
Första jaktturen med egen harpun var väldigt rolig! Och det blev fångst också.
– När jag skulle köpa harpun gick vi in här på Frivannsliv och tittade runt. Vi tittade på Salvimars harpun Wild Pro 60, och pappa sa att om den kostar under tusen kronor slår vi till. Då kom jag hem med en harpun. När jag började med harpunen hade den pilhake, men sedan fick jag en pil med hajfenor, och det är så mycket bättre. Jag klarade inte av att ladda den andra, men nu är det helt legendariskt att ladda den.
– På vintern är sikten i vattnet väldigt bra. På sommaren är det massor av alger, man har ingen aning om vad som finns nere i vattnet. På vintern är det säkert 15 meters sikt överallt, det är jättekul. Det är ju jättemörkt på vintern, men man har en lampa, så det helt enkelt blir ljust, och torsken sover. Man kan faktiskt gå alldeles intill och bara trycka av. Man kan helt enkelt klappa den på ryggen. Det är därför vi dyker på vintern. Torsken trivs ofta i tången. Oftast ser man att huvudet är inne i tången. Och för att hitta torsken kan man dyka under tare. Det har jag lärt mig av Raymon.
– Nu när sikten är så bra ser vi plattfisk, flundror, men inte piggvar – dem ser man inte. Hur många gånger jag har simmat förbi dem vet jag inte, de är bra på att kamouflera sig. Jag vet inte var hälleflundrorna finns, det är väl i Lofoten som ”de trivs bäst” :-) Men här finns det gott om plattfisk, jag har lagt märke till skrubbskäddor. Jag har skjutit några och sett många.
Ibland tycker jag om att bara lägga mig på botten och känna hur flundrorna har det.
– Jagar pappa också?
– Ja. Han har en större harpun än jag och kan skjuta större fiskar. Han gillar att få de största fiskarna.
– Pappa hade en tryckluftsharpoon, och det är inte samma sak. Jag får inte skjuta med tryckluftsharpoon (tryckluftsharpoon definieras som ett vapen). Det är lite svårare att ladda en gummiharpun, men allt som allt är gummiharpunen bättre. Jag har tränat lite med en NERF-pistol hemma. Så jag har lite vapendisciplin och vet vad vapenhantering innebär. Jag siktar aldrig på människor. När man siktar tittar man längs harpunpilen. Säkerheten med harpun är viktig, och pappa var lite sträng med hur jag simmade med harpunen i början.
– Och vi skjuter inte för att döda för nöjes skull. Vi gör det för att få mat, till oss själva eller till fiskglada vänner. De blir så glada, och vi ger den helt gratis också. ”Ska vi inte betala?” frågar de. De vill ju betala. Fisk är ju jättenyttigt också.
– Fisken smakar annorlunda än den man får i butiken. Jag minns första gången jag åt torsk från butiken. Det blev inte det bästa första intrycket. Skjut hellre fisken själv. Och sedan lovade jag mig själv att om jag skjuter en fisk så ska jag smaka på den. Punkt. Och så smakade jag på den, och den var mycket bättre än den jag köpte i butiken. Den kommer direkt från havet, och det är något särskilt med att ha skjutit den själv. Det blir som hemodlad mat, man får mer glädje av den. Och den är färsk. Så det rekommenderas verkligen.
– Det är inte svårt heller. Det enda man behöver göra är att vara tålmodig. Det är ju jättekallt på vintern, men då har man ju 9 mm-dräkter också. Det är lättare på sommaren när det är ljust. De som dyker med syrgastank släpper ju ut bubblor, och det skrämmer bort fisken. Hos oss fridykare kommer fiskarna alldeles nära. Först kommer småfiskarna, sedan kommer större och större fiskar, tills ”ubåtarna” kommer.
Jag har väldigt många fina upplevelser på grunt vatten och behöver inte alltid dyka ner för att få upplevelser.
– Om en familj hade tittat på fridykarutrustning och harpuner och tänkt att det här verkar spännande, men kanske lite för läskigt – vad skulle du ha sagt till dem?
– Jag skulle säga: ”Hur vet du det innan du har provat?”
– Gillar du fisk?
– Ja, jag älskar lyr! Torsk tycker jag inte lika mycket om, men jag försöker utsätta mig för den så att jag ska börja tycka om den. Men det är svårare att träffa lyr än torsk. Lyren är så tunn ovanifrån. Det går, men då måste man vara bra. Torsken är väldigt bred ovanifrån. Och man jagar ofta lyr och sådant på ett annat sätt. Då dyker man gärna ner och ligger stilla och väntar, och då kommer fisken alldeles nära. Särskilt lyr och sej är nyfikna och kan nästan kittla oss på näsan ibland.
– Jag har lärt mig att rensa fisk, men inte att filea. Men jag har lust att göra det. Filetering är ”steg två”.
– Det är ju otroligt fint att du har en pappa som kan lära dig allt det här?
– Ja, och Frivannsliv. Pappa är bra han också :) Tillsammans är vi ett team. Vi är inte heller experter, men vi tycker väldigt mycket om det. Och så är det känslan av att klara av saker när man skjuter fisk. Och som sagt lämnar man de dåliga sakerna på land. Och när man är i vattnet, för ingen av oss talar "snorkel", blir det bara konstiga ljud. Och när man kommer upp på land har man upplevelser som man delar. Och resten av dagen glöms bort tack vare upplevelserna med fridykningen.
– Det som är väldigt bra är att alla på Frivannsliv är så snälla. De är så hjälpsamma också. Och de är så övertygande, man tror på dem. När pappa började med fridykning hade han vanliga plastfenor, han visste inte att det fanns bättre. Sedan köpte han fridykarfenor i plast. Det var jättebra. Sedan gick han från dem till DiveR, och då var det bara så där ... wow. När jag fyller 18 år slänger jag bara upp dörren och ropar: "Mamma ... vi ska till Frivannsliv!"
– Det fina med Frivannsliv är att man får prova på det. Man kan låna utrustningen. Pappa fick prova de där fenorna, de var ganska välanvända, men de var jättebra. Så han köpte dem.
– Vet du om någon annan i din ålder som har börjat med undervattensjakt?
– Nej. När jag säger det här till någon i skolan tror de inte riktigt på mig. Så parkerar vi utanför butiken och ska köpa lite potatis och sådant, och då frågar de bara: "Har du fridykt nu också?". Och då säger jag: "Ja." "Har du fått någon fångst? Kan du visa mig fisken?" Och så kan jag visa upp en torsk på fyra kilo, och de blir helt chockade.
– Jag vill verkligen motivera andra barn att göra det här, kanske finns det andra som också kämpar med sin psykiska hälsa. Vi visste inte att det här var så bra för den psykiska hälsan. Det är lite som cykling, det kostar en del att göra det, men det är värt det. Det är inte precis fart och spänning, men det är väldigt spännande. Jag vill också att fler barn, ungdomar och vuxna ska känna sig trygga i vattnet, så att det inte sker så många olyckor. Norge har mycket vatten, och ju tryggare man är, desto mindre är risken att människor drunknar. Och då kanske de också kan rädda någon i nöd om de själva känner sig trygga i vattnet.
– Blir det här en familjelivsstil?
– Det förändrar ju ens liv på ett positivt sätt. Det blir förstås dyrt. Men man upplever en känsla av att klara av saker. Och om man har en dålig dag kan man gå ner i vattnet och tänka: "Herregud Joachim, du är duktig i dag!". Man träffar inte alltid fisken, men man får både fysisk och psykisk träning.
– Och så träffar man alla fina människor. Jag var på en samling på Tysnes för ett tag sedan. Då lärde jag mig tips och knep, och jag fick höra lite av deras livshistorier, och det förbereder mig. Då lär man sig, och blir bättre nästa gång. Så lär man sig mer och mer och börjar göra saker på egen hand. Och man kan lära andra. "Det bara fortsätter och fortsätter".
| Helgsamling med andra fridykare på väg till dagens första dyk. | Jag gillar lek och skoj, och med våtdräkt vågar jag ta i lite extra från bryggkanten. | Jag har träffat väldigt många fina människor i fridykningsmiljön, och det sociala är helt otroligt bra. |
– En boj är jätteviktig, den räddar liv. Det kan vara farligt (att dyka utan boj). Man kan också fastna i saker, och därför måste man ha en kniv så att man kan skära sig loss, och en boj så att båtar ser dig och vet att du befinner dig i området. Om man fastnar på botten kan ens partner dra upp en i linan. Och man kan hänga fisken på linan efter bojen. Blybältet kan man snabbt lossa, och då kommer man undan de värsta situationerna. Jag har provat att lossa blybältet på fem meters djup – jag var uppe på ett ögonblick.
– Finns det några fiskarter som pappa har sagt att du inte får skjuta?
– Lax och havsöring är förbjudna att skjuta. Och det är förbjudet att plocka hummer. Dessutom finns det en minimistorlek för hälleflundra, men om jag ser en hälleflundra ska pappa bestämma om jag får skjuta den.
– Jag ser också själv vad jag inte ska skjuta. Om jag ser en fisk som jag aldrig har sett förut skjuter jag den inte. Jag har sett sjuryggar, men jag har inte hjärta att skjuta dem. Jag var på Rongevær, och då kom det två marinbiologer som skulle forska. Precis när de kom såg jag en sjurygg. Då simmade jag bort, dök ner och tog bara upp den. Den är stenhård, som en boll. Jag tog upp den och visade den för marinbiologerna. De är så coola – de kan inte simma över huvud taget!
– Med fridykning utforskar man en stor del av havet. Jag visste inte att det fanns något som hette sjurygg. Mamma var jätterädd för vatten. Hon var rädd för vatten, mörker, tång – allt som hade med vatten att göra. Sedan snorklade hon och började utsätta sig för det. Nu kan hon snart dyka ner. Hon är världsmästare på exponering, om du frågar mig. Eftersom min bror ligger på sjukhus har mamma och pappa det jättejobbigt. Men med fridykningen får de en fristad. Och nästa dag tänker jag kanske: "Jag skulle säkert kunna simma lite snabbare i den där strömmen", och nästa gång jag kommer hit ska jag utforska det området och det området. Man tänker på det och kan rikta tankarna mot något roligt i stället för det som är svårt.
– Och när man kommer till samma plats kan det första gången finnas en torsk där, andra gången kanske det finns tio torskar, och tredje gången finns det också en torsk där. Men man vet aldrig.
Rongevær visar sig från sin bästa sida, och då kan man inte göra annat än att le lite extra. Pratar vi om världens coolaste mamma och pappa?
– Var var det första stället du provade undervattensjakt?
– Det var på Karmøy jag dök för första gången. Första och tredje gången. Första gången gick vi ut i ett stort vassområde, och mamma hatar ju vass. Och utanför vassen fanns det jättemånga brännmaneter. Efter att vi hade dykt tog vi en snabb paddeltur, och jag räknade åttahundra brännmaneter. Men det som är så bra är att vi bara kan bada i det. Ibland kommer jag upp på land och känner att jag är lite svullen runt munnen, att det sticker lite. Dräkten skyddar oss under vattnet. Och så får man fiskläpp.
– Har du någon favoritplats?
– Hmmm... jag har ju ett hemligt ställe, men det kan jag inte säga. Jag har ju Rongevær, och jäklar, där finns det kammusslor. På tre dagar fick vi fyrtio kammusslor, även om vi lät många ligga kvar. Nu har vi jättemycket kammusslor i frysen. Det är inte riktigt min grej, men jag provade. Det kan vara både förrätt och dessert. Det är en ganska speciell smak, och konsistensen är lite gummiaktig. Men man måste prova. Vi tar inte upp något ur havet bara för att ta det. Varför ta kammusslor när jag inte tycker om det? När vänner kommer på besök och får det som förrätt blir det bara så där: ”åh, tusen tack”.
Jag tar gärna med mig vänner på utflykt, och här har Peter följt med mig för att plocka. Det är väldigt gott med självfångad mat.
– Jag tål inte krabba, men mamma och pappa hittade krabbor på Rongevær. Men de gillade bara klorna, så efter det tog vi nästan inga krabbor på grund av det. Eftersom vi bara äter klorna låter vi krabborna leva. Det känns lite väl brutalt att döda dem bara för att ta klorna.
– På Tysnes fanns det massor av rockor. Så jag tog en för att smaka. Men jag upptäckte att det bara var kött på vingarna, och det var så sorgligt, så efter det tog vi inga fler rockor. Och när vi vände på dem såg vi det sorgsna ansiktet. Det gör jag inte om, då simmar jag hellre tillsammans med dem och njuter av upplevelsen.
– Det är inte alla som kommer att behärska undervattensjakt, men man måste inte börja skjuta direkt, det var bara jag som provade. Jag var redo för det. Man måste veta hur man hanterar en harpun och hur man uppför sig. Det är inte harpunen som är farlig, det är du som använder den.
Jag önskar verkligen att fler juniorer ska börja med fridykning. Det finns så mycket fint att se under vattnet, och det ger så många upplevelser. Så om någon undrar hur vi gör, eller är osäker på om de vågar, måste de kontakta Frivannsliv och fråga. Eller så kan de kontakta mig och pappa, så kan vi svara på det de undrar över.
Fisk på pilen! En härlig känsla som jag hoppas att andra juniorer också får uppleva.